Om boken: 2011 / Tyskarna var i grått, de sörjande var i vad, och jag var i en blå, väldigt kall rock med glänsande fläckar på armbågarna och ett dåligt sytt hål från kniven strax ovanför vänster ficka. Plattformen var inte bred, men skickligt spottmålad. Tåget rök, morrade och visade med hela sitt utseende att det var på väg att gå, även om alla, inklusive föraren, visste att det inte skulle röra sig förrän en halvtimme. Soldater med trunkar från ett kompani avsett för omorganisation klättrade in i vagnen på väg någonstans bakåt. Soldaterna puffade upptaget på tyska och märkte inte alls att passagerarna ännu inte hade lämnat Smolensk. Att döma av det faktum att det fanns ungefär lika många lokala kvinnor i korta, knappt varma sovjetrockar som det fanns soldater, hade kompaniet omorganiserats under mycket lång tid. De kramades och gjorde oväsen, löjtnanten med ett bandagerat huvud, som ständigt ropade till soldaten, slog sig själv bort brunetten i filtstövlar. Soldater insvepta i bandage med frostskador var särskilt pressande - för dessa var kriget redan över, och varje minut som tillbringades hemifrån var ett slöseri med tid.